Med motivationen att utvecklas

På Reimersholme har Johan Cullberg bott de senaste trettio åren, eller andra omgången av sitt liv, som han själv uttrycker det. Han har precis fyllt 85 år. Han förstod tidigt i karriären vikten av att vidga sitt perspektiv genom studieresor, något som han så småningom fört vidare till andra.

– Mina böcker Kris och utveckling från 1975 och Dynamisk psykiatri från 1984, sålde väldigt bra. Jag tjänade mer än jag behövde och startade en fond ihop med Natur & Kultur.

Så skapades under åttiotalet priset för dynamisk psykiatri, som delades ut i tio år till personer som gjort någonting bra för psykodynamisk behandling eller forskning, något som var en bristvara inom psykiatrin när Johan Cullberg var ung.

– På 2000-talet kom jag på att det jag själv haft ovärderlig glädje av under min utbildning var mina studieresor till USA, Frankrike, Australien och inte minst de nordiska länderna. Jag lärde mig om arbetet med förstagångspsykoser i Melbourne och Norden och i New York studerade jag psykosomatik och familjeterapi.

Stiftelsen Natur & Kultur instiftade på förslag av Johan Cullberg ett resestipendium för blivande psykiatriker som vill fördjupa sin kunskap och sitt kliniska tänkande inom psykiatri, barn- och ungdomspsykiatri och rättspsykiatri. Efter några år blev det även möjligt för specialistläkare inom dessa fält att ansöka. Stipendiet har delats ut sedan 2009 och det har givits till totalt nästan 50 personer, inklusive dem som får det i år. Johan Cullberg har en självklar plats i Cullbergstipendiets kommitté som utser stipendiaterna.

Tror du att stipendiet har gjort någonting för utvecklingen av psykiatrin?
– Det hoppas jag. Man kommer ut och får träffa människor på en klinik i utlandet som har gjort någonting bra. Man är där en till fyra veckor och får lära sig nytt. Klart att det ger något för den egna psykiatrin. Många har kunnat ta med sig mycket av de här kunskaperna hem till sin egen klinik eller sitt eget kliniska arbete. Och så har de kunnat ha lite roligt på köpet.

Vad tror du att du själv har betytt för svensk psykiatri?
– Det var en svår fråga. Mina böcker har förhoppningsvis bidragit till insikten om människans ständiga dialektik mellan sin upplevelsevärld och sin biologi. Vi ska ha kontakt med människor som ska känna sig förstådda i det väldiga underläge som en patient som kommer och vill ha hjälp befinner sig i. Man måste sträva efter att få en människa att känna sig lyssnad till och förstådd i kontakten. Det finns mycket forskning som visar att nästan all behandlande verksamhet fungerar bäst om patienten upplever sig lyssnad på och respekterad av en intresserad läkare. Att man har en terapeutisk allians.

Kan man vara så simpel att man sammanfattar det i att det handlar om bemötande?
– Ja det är föga simpelt, det är ju en väldigt utsatt position när man känner sig utlämnad till vad psykiatern tycker om en. Därför är det så viktigt att man som psykiater försöker visa  intresse: att du är viktig för mig, att jag försöker se vem du är. Där tror jag att det brister en del i dag. Som psykiater tror jag att man missar mycket om man inte har det intresset.

Bland annat har hans egna år i terapi gett honom insikt som han haft användning av i sitt kliniska arbete.

– Vi har ju alla både mörka och ljusa sidor i vår person. Jag brukar tala om det depressiva rummet. Vi har alla, sedan vi var små, ett sådant rum inom oss. Som handlar om minnet av att inte bli förstådd, att inte må bra, att vara hungrig, längta efter föräldern. Har man inte stängt till om det och i stället har tillgång till sitt depressiva rum så fördjupas ens förmåga att lyssna på andra.

Vet du vad som finns i ditt eget depressiva rum?
– Det är klart att jag vet mer för att jag levt ett långt liv, reflekterat mycket och gått i analys. Och har haft en ständig nyfikenhet på människan.

Vad är det viktigaste att föra fram?
– Att vi ständigt måste arbeta med att lyssna bättre – både på andra och på oss själva. Att förstå att vi måste utvecklas och förändras. Och acceptera att det inte är smärtfritt. Jag tycker att jag har förändrats ganska mycket under mitt liv, men det är en annan fråga, det tar för lång tid, säger Johan Cullberg.

/Jill Eriksson intervjuade Johan Cullberg i januari 2019