Intervju med Johanna Morén

Metoden ger en trygghet i att prata om det som faktiskt känns så svårt att hantera att man hellre vore död

Johanna Morén är leg. psykolog, leg. psykoterapeut och handledarutbildad i KBT. Hon är konsult på Psykologpartners i Stockholm och har tidigare lång arbetslivserfarenhet från vuxenpsykiatri där hon arbetat med bland annat komplex allmänpsykiatrisk problematik. Hon är även ordförande i Beteendeterapeutiska föreningen, BTF. Här svarar hon på tre frågor om den svenska utgåvan av "Suicidala patienter" som hon har fackgranskat och skrivit förord till.

Varför är översättningen av den här boken så efterlängtad?
Den första utgåvan kom ut redan 2004 och för mig personligen innebar den ett fruktbart och hjälpsamt förhållningssätt till suicidalitet i mitt arbete med psykiatriska patienter. Jag gjorde själv översättningar av kliniska vinjetter och använde i rollspel för att lyfta det funktionella perspektivet med mina kollegor och i handledning. Detta perspektiv är så självklart i förståelsen av andra problematiska beteenden som man arbetar med inom ramen för KBT. Men när det kommer till suicidalitet blir vi lätt skärrade och vill bara att beteendet ska upphöra. Det är ju inte så konstigt eftersom det är på liv och död! Men i kontakten med människor som lider behöver vi hitta ett sätt att kommunicera om det som är svårt på ett konstruktivt och bekräftande sätt för att nå fram och kunna bidra till förändring. Det funktionella perspektivet på problembeteenden av alla varianter och intensitet har i mitt arbete visat sig skapa en sådan plattform.
   Människor kan förstå att det finns en logik i att de beter sig som de gör även om det på längre sikt skapar problem. De kan se på sig själva med mer medkänsla och de känner sig inte ifrågasatta. Som behandlare får man en trygghet i en metod där man på ett rättframt och respektfullt sätt pratar om det som faktiskt känns så svårt att hantera att man hellre vore död.

Författarna har ett problemlösande perspektiv på suicid – vad innebär det?
Det innebär just detta att de lyfter den funktionella aspekten av suicidalt beteende. Att människor umgås med tankar om suicid för att lösa eller bli av med sådant de upplever som problematiskt. När man har etablerat detta faktum kan man ju inrikta sig på att prata om vad som är problematiskt. Det blir ett helt annat samtal än om man bara är inne på att det suicidala beteendet ska upphöra. Det blir ett samtal om vad de försöker hantera och en möjlighet att prata om andra sätt att hantera dessa problem.
   Att beskriva suicidalt beteende som en form av problemlösning är också ett väldigt normaliserande och avdramatiserande sätt att beskriva funktionen som beteendet fyller. Det är visserligen en väldigt kostsam och permanent lösning på potentiellt övergående problem, men det är inte desto mindre en problemlösning. Ofta närmar sig människor med suicidtankar denna problemlösning när de redan upplever att de har försökt allt och att det de försöker hantera inte går att uthärda, ta sig ur eller någonsin kommer att gå över. I sådana desperata lägen blir man så stressad att förmågan att lösa problem försämras och det kan behövas stöd i att ta tag i dem stegvis i hanterbara enheter. Patienten kan också behöva stöd i att lära sig att ge utrymme för och inbegripa de känslor som väcks av att leva ett liv som är i linje med det som hen värderar. Ett liv utan smärta är ett liv utan mening.

Vilka anpassningar har gjorts i den svenska utgåvan?
Framför allt är det olika juridiska aspekter som skiljer sig mellan USA och Sverige. I den svenska utgåvan har ett tillägg med information om vad som gäller i svenska förhållanden till suicid gjorts.