Efter tre år på barn- och fritidsprogrammet började Lukas Ördén arbeta som elevassistent på en grundskola, i åk två och fem. Dessutom arbetade han på fritidshem på eftermiddagarna. – Jag kände mig väl rustad efter studierna på Barn- och fritidsprogrammet, inte minst tack vare det arbetsplatsförlagda lärandet, apl, säger han.
Lukas Ördén, 20, hade all sin apl på en förskola. Men när det var dags att ge sig ut i verkligheten kände att han ville testa fritids och grundskola.
– Jag gick in med samma tillvägagångssätt som jag gjort på praktiken. Framför allt när det gäller lågstadiet är steget inte alltför långt. Mycket av den pedagogik man använder sig av på förskolan fungerar även där.
Men visst bjöd övergången från gymnasiet till arbetslivet på vissa prövningar, dels i mötet med barnen, dels med föräldrarna.
– Den största utmaningen var nog att få barnen att lita på en, det är det första steget man måste ta sig förbi. Att de ska se en som en av alla andra pedagoger på skolan, säger Lukas Ördén och fortsätter:
– De flesta föräldrarna har jag haft god kontakt med, de har varit väldigt tillmötesgående. Andra har nog svårt att se vissa saker som händer kring barnet i skolan. Jag tror att en stor faktor i det är att barnet kanske agerar annorlunda i skolan än hemma.
Men det är ingen tvekan om att han upplevde jobbet som givande.
– Det roligaste är att se barnen lyckas. Det är en extremt skön känsla att hitta tillvägagångssätt som man märker underlättar för dem. Just den känslan, att man hittar nyckeln till att barnet faktiskt ska kunna fixa det här.
Han har alltid velat jobba inom omsorgen av något slag, men halkade in i barn- och fritidsprogrammet lite av en slump. Och han prickade helt rätt, tycker han.
– Jag tror att det finns många fördomar kring yrket, att det är många blöjbyten och mycket snor. Lite ”Varför skulle jag vilja jobba med det här? Det är väl inte så kul att hålla på och vara barnvakt?” Någon som inte går på barn- och fritidsprogrammet tror ofta att det är väldigt lätt att veta hur man ska lära ut och hur man ska vara med barn inom olika verksamheter.
Hur kan man motverka en sådan förenklad bild av yrket? – Genom att berätta vad man gör och visa hur viktig man är i deras vardag, både socialt och fysiskt. Varje sak man gör inom skolan och förskolan ska ha en plan. Det är inte så att man är programmerad, men man ska ändå alltid ha en tanke med varför man gör på ett visst sätt.
Efter ett och ett halvt års arbete i grundskolan har Lukas Ördén nu valt att vidareutbilda sig på universitetet. Han läser han till grundskollärare med inriktning mot fritidshem, ingång idrott och hälsa.
– Jag såg ingen anledning att gå och vänta på att utbilda mig på högre nivå när jag vet att det är det här jag vill hålla på med.
Skillnaden mellan de gymnasiala studierna och universitetet är dock stora, understryker Lukas Ördén. Till skillnad från gymnasiet finns det ingen pedagog som påminner om vad som ska göras. Tvärtom förväntas man planera sin egen tid och arbete och då gäller det att vara strukturerad. Han kan sakna arbetet i skolan och längtar till den dag han kan börja jobba där igen.
– Vissa veckor går det att hitta luckor i schemat för att göra inhopp, men de flesta dagar går all tid åt till studierna.
Hur ser framtiden ut? – Jag ska fortsätta jobba inom skolan. Men kanske att jag efter några år där läser vidare till specialpedagog. Vi får se!
Av Fanny Frost
Efter tre år på barn- och fritidsprogrammet började Lukas Ördén arbeta som elevassistent på en grundskola, i åk två och fem. Dessutom arbetade han på fritidshem på eftermiddagarna. – Jag kände mig väl rustad efter studierna på Barn- och fritidsprogrammet, inte minst tack vare det arbetsplatsförlagda lärandet, apl, säger han.
Lukas Ördén, 20, hade all sin apl på en förskola. Men när det var dags att ge sig ut i verkligheten kände att han ville testa fritids och grundskola.
– Jag gick in med samma tillvägagångssätt som jag gjort på praktiken. Framför allt när det gäller lågstadiet är steget inte alltför långt. Mycket av den pedagogik man använder sig av på förskolan fungerar även där.
Men visst bjöd övergången från gymnasiet till arbetslivet på vissa prövningar, dels i mötet med barnen, dels med föräldrarna.
– Den största utmaningen var nog att få barnen att lita på en, det är det första steget man måste ta sig förbi. Att de ska se en som en av alla andra pedagoger på skolan, säger Lukas Ördén och fortsätter:
– De flesta föräldrarna har jag haft god kontakt med, de har varit väldigt tillmötesgående. Andra har nog svårt att se vissa saker som händer kring barnet i skolan. Jag tror att en stor faktor i det är att barnet kanske agerar annorlunda i skolan än hemma.
Men det är ingen tvekan om att han upplevde jobbet som givande.
– Det roligaste är att se barnen lyckas. Det är en extremt skön känsla att hitta tillvägagångssätt som man märker underlättar för dem. Just den känslan, att man hittar nyckeln till att barnet faktiskt ska kunna fixa det här.
Han har alltid velat jobba inom omsorgen av något slag, men halkade in i barn- och fritidsprogrammet lite av en slump. Och han prickade helt rätt, tycker han.
– Jag tror att det finns många fördomar kring yrket, att det är många blöjbyten och mycket snor. Lite ”Varför skulle jag vilja jobba med det här? Det är väl inte så kul att hålla på och vara barnvakt?” Någon som inte går på barn- och fritidsprogrammet tror ofta att det är väldigt lätt att veta hur man ska lära ut och hur man ska vara med barn inom olika verksamheter.
Hur kan man motverka en sådan förenklad bild av yrket? – Genom att berätta vad man gör och visa hur viktig man är i deras vardag, både socialt och fysiskt. Varje sak man gör inom skolan och förskolan ska ha en plan. Det är inte så att man är programmerad, men man ska ändå alltid ha en tanke med varför man gör på ett visst sätt.
Efter ett och ett halvt års arbete i grundskolan har Lukas Ördén nu valt att vidareutbilda sig på universitetet. Han läser han till grundskollärare med inriktning mot fritidshem, ingång idrott och hälsa.
– Jag såg ingen anledning att gå och vänta på att utbilda mig på högre nivå när jag vet att det är det här jag vill hålla på med.
Skillnaden mellan de gymnasiala studierna och universitetet är dock stora, understryker Lukas Ördén. Till skillnad från gymnasiet finns det ingen pedagog som påminner om vad som ska göras. Tvärtom förväntas man planera sin egen tid och arbete och då gäller det att vara strukturerad. Han kan sakna arbetet i skolan och längtar till den dag han kan börja jobba där igen.
– Vissa veckor går det att hitta luckor i schemat för att göra inhopp, men de flesta dagar går all tid åt till studierna.
Hur ser framtiden ut? – Jag ska fortsätta jobba inom skolan. Men kanske att jag efter några år där läser vidare till specialpedagog. Vi får se!
