”Vill också visa vad det sociala arbetet med äldre kan bli, bortom vad det är idag”

Äldrefrågan är en stor och viktig samhällsfråga. Vilka krav ställer det på socialt arbete? 
Både antalet och andelen som räknas som ”äldre” ökar i vårt samhälle. Detta påverkar inte bara äldreomsorgen, som är den verksamhet man traditionellt associerat med socialt arbete inom äldreområdet. Nya kohorter äldre för också med sig nya problembilder, nya förväntningar och nya sätt att söka hjälp. Även samhället förändras, vilket påverkar äldres behov av hjälpinsatser. Vi kan exempelvis se hur den stora tystnaden kring äldres psykiska ohälsa håller på att brytas och att de som vant sig vid att söka hjälp när de mår dåligt även kommer göra det som äldre. Fler äldre kommer ha problem med alkohol och droger framöver eftersom den allmänna konsumtionen ökar inom gruppen. Fler kommer troligen ha erfarenhet av att leva med hemlöshet. Det sociala arbetet måste ha en beredskap för att möta äldrefrågans utmaningar i samverkan med andra välfärdsorganisationer och med aktörer inom frivilligsektorn. 

Professionellt socialt arbete med äldre måste bedrivas av socialarbetare med specialkunskaper om äldre och åldrande, som kan anlägga en helhetssyn och reflektera kritiskt över den egna praktiken. Vår bok är tänkt att ge läsaren en ökad teoretisk och kunskapsmässig djupkänsla. Vi vill också visa vad det sociala arbetet med äldre kan bli, bortom vad det är idag. Vad gör exempelvis en äldrekurator? Yrkesrollen är sällsynt idag men behoven av kuratorer som kan ge psykosocialt stöd till äldre som lever med olika former av ohälsa kommer öka. Till den kritiska reflektionen räknar vi förmågan att också ifrågasätta själva kategoriseringen ”de äldre”. När är åldersuppdelningar i det sociala arbetet meningsfulla och när riskerar de att övergå i ålderism? Vår bok handlar mycket om den frågan. 

När man diskuterar funktionshinder utgår man ofta från vilka rättigheter människor har. Men när man diskuterar äldre är utgångspunkten ofta en annan – antalet äldre blir allt fler och hur ska välfärdssystemen klara att ta hand om dem? Varför är det så och vilka konsekvenser får själva problemformuleringen för de svar man kommer fram till? 
Det finns flera skäl till de här skillnaderna. Historiskt har personer med funktionsnedsättningar haft en mycket svår situation, men man bröt igenom med ett nytt tänkande i olika steg från 60-talet och framåt. Både internationellt och i Norden började aktivister driva en kamp för lika rättigheter och just frågan om rättigheter och diskriminering har blivit centrala inom funktionshinderpolitiken. När det gäller barn, unga och vuxna i arbetsför ålder är målet att man ska kunna ”leva som andra” även om man har funktionsnedsättningar. Internationellt finns det sedan mer än 15 år en konvention om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättningar som guidat både politik och forskning (CRPD). 

Äldrepolitiken har gått en annan väg, med mindre fokus på rättigheter och diskriminering. Det är den åldrande kroppen och mängden äldre med hjälpbehov som blivit problemet, snarare än samhällets brist på hjälp och anpassningar. Det har också varit svårt att identifiera jämförelsegrupper att peka på för att kräva rättvisa för äldre. För den som är äldre och har behov av insatser har rättvisa blivit att ha det likadant som andra som är äldre och har behov av insatser. Krasst uttryckt är det inte orättvist om fru Persson får vänta länge på hjälp på äldreboendet och duscha en gång i veckan om alla andra också får göra det. Den typen av jämförelser har funktionshinderpolitiken mestadels lyckats komma bort ifrån. I boken använder vi därför funktionshindertänkandets fokus på mänskliga rättigheter och diskriminering för att tänka annorlunda om äldres rätt till hjälpinsatser. Vad betyder exempelvis rätten till värdighet, rätten till privatliv och rätten till delaktighet och inkludering för den som bor på ett äldreboende? Svensk äldreomsorg är bra i en internationell jämförelse men varför ska vi jämföra oss internationellt i just de här fallen när vi inte gör det i frågor som gäller funktionshinder, jämställdhet mellan könen eller LHBTQI-frågor?

Ni återkommer ofta till begreppet ålderism i boken. Vad betyder begreppet och hur påverkar det på såväl strukturell nivå som på individnivå?  
Ålderism kommer från engelskans ageism och handlar om stereotypa föreställningar, fördomar och diskriminering utifrån ålder. Vanligen avses äldres utsatthet, men det finns definitioner som mer tar fasta på ålder, vilket innebär att exempelvis stereotypa kommentarer om unga vuxna som omogna kan ses som ålderism. Överdrivna föreställningar om att äldre är sjuka och beroende, att de saknar sexualitet och att de mest är intresserade av att prata om det förgångna är typiska exempel på ålderism. På en strukturell nivå förekommer skillnader i rättigheter och tillgång till hjälpsystem och på en kulturell nivå har vi resonemang om åldersskillnader som legitimerar ojämlikhet.  

I boken listar vi typiska exempel på ålderism som är vanliga inom socialt arbete.
 
• Uteslutningsålderism: När visa åldersgrupper utesluts eller osynliggörs, vilket exempelvis kan gälla valet att inte inkludera personer över en viss ålder i en undersökning av sexualvanor, alkoholvanor eller psykisk ohälsa.
• Prioriteringsålderism: Åldersbaserade skillnader i rättigheter, möjligheter och tillgång till service som bygger på prioriteringar. Skillnaden i rättigheter och ambitionsnivå bland personer med omfattande funktionsnedsättningar utgör ett exempel, liksom oviljan bland specialiserade behandlingsenheter att ge hjälp till äldre med beroendeproblem.  
• Bemötandeålderism: När någon förminskas eller ömkas eller behandlas nedvärderande på grund av ålder. Vi möter exempelvis äldre som känner sig kränkta när personal inom äldreomsorgen pratar barnspråk, stryker på kinden och använder ”lilla hjärtat” som tilltal (men alla ser såklart inte tilltalet som negativt). 
• Förklaringsålderism: När ålder överanvänds som förklaring, vilket gör att andra förklaringar osynliggörs. Det är mycket vanligt att äldres problem ses som orsakade av själva åldrandet, eller av sjukdomar som associerats med åldrandet. Ett exempel utgör risken att symtom som beror på depression eller stress ses som tecken på demens. 
En ambition med vår bok är att öka medvetenheten om ålderismens olika uttryck och målet är såklart att få ett mer jämlikt samhälle.

Förra utgåvan av Socialt arbete med äldre utkom 2015. Det är tio år sedan. Nu har ni uppdaterat boken. Varför det?  
Här skulle vi vilja ge två olika svar. Det första är att vi är forskare och socialt arbete med äldre är vårt huvudområde. Vi lär oss hela tiden saker genom egen och andras forskning, i samverkan med olika praktiker och i möten med människor som lever under olika omständigheter. Många forskare väljer att nästan enbart kommunicera på engelska men socialt arbete har en förankring i den socialpolitiska kontexten, det vill säga i svenska förhållanden. Att skriva böcker på svenska är ett bra sätt att förmedla kunskap, särskilt till de som ska arbeta professionellt som socialarbetare men också till en bredare grupp av intresserade och berörda. 

Vi har också märkt att boken fungerar bra i undervisning och vill gärna att det ska finnas en aktuell utgåva. Eftersom vi är undervisande lärare är vi intresserade av pedagogiska frågor och har sett en ny utgåva som en möjlighet att utveckla boken. Bra kurslitteratur inbjuder till ett möte med läsaren genom att vara intresseväckande och stimulera till reflektion. I den nya utgåvan har vi sett över det pedagogiska upplägget och infogat diskussionsfrågor som vi själva använt i undervisningen och som ger läsaren möjlighet att ta ett eget grepp om bokens innehåll. Utöver den pedagogiska genomarbetningen har vi uppdaterat kapitlen och bland annat lagt till ett kapitel om hemlöshet och nya intervjuer med professionella representanter för socialt arbete med äldre.

Intervjun genomförd december 2024.