”Frågan om vad man vill blicka tillbaka på när man är gammal färgar in alla livsfaser”

Hur kommer det sig att du ville skriva om den här tiden i livet?
Det finns flera anledningar. En är förstås att jag själv nu står på tröskeln till att bli gammal. Jag är nyfiken på hur ålderdomen kommer att bli för mig och eftersom jag är van vid att skriva om sådant som väcker mitt intresse så föll det sig naturligt även med detta. En annan orsak är att jag stör mig en aning på de stereotyper och förutfattade meningar som finns om åldrande människor. En oförmåga att se dem som individer, i stället blir de en felaktigt homogen grupp. Den största orsaken är kanske trots allt att jag ville skriva en ljus och hoppfullbok om denna livsfas, utan att bli naiv och verklighetsfrånvänd.  

Du skriver i boken om temat fåfänga i relation till åldrande. Vill du berätta hur du ser på det?
Många anser att fåfänga är något ytligt, fult och oattraktivt. Det tycker inte jag. Det finns förstås gränser men i lagom dos och särskilt kopplat till åldrandet kan det vara något fint och vackert. Ett tecken på att man bryr sig om sitt yttre, sin kropp och sin framtoning. Det motverkar osynliggörandet av oss själva. Fåfängan tar sig lite nya vägar i åldrandet. Skönhet i klassisk bemärkelse har ingen bäring, fåfängan handlar snarare om utstrålning - att kunna röra sig ungdomligt och förmedla energi, öppenhet och engagemang. Kanske även måna om en personlig klädstil och att göra sig fin i håret. Ordet fåfänga finns även som substantiv och betyder då ett lusthus eller en trädgårdspaviljong – varför ska vi inte tillåta oss att vara det? För mig har det vackra associationer. Jag syftar inte på skryt eller narcissism, bara på lite extra självomsorg.  

Hur kan man som psykolog ha nytta av att ha läst din bok i mötet med klienter?
Åldrandet börjar egentligen från och med att vi föds och tar ordentligt fart redan vid 30 år. De existentiella frågorna som jag skriver om är högst aktuella i alla åldrar – livet, döden, livsmeningen, valen, ansvaret. Frågan om vad man vill blicka tillbaka på när man är gammal färgar in alla livsfaser. Att motivera patienter att påverka sitt liv i en värderad riktning när man är ung, kan skapa en sorts förberedelse, göra livet lite enklare, som gammal. Boken kan också fungera som en slags exponering för dem med dödsskräck, för dem som inte vill kännas vid sitt åldrande och sin död. Och för dem som lägger ner hela sin energi på att mota åldrandet genom överdrivna träningsscheman och skönhetsoperationer. Kanske som ett motgift mot den sorgesång om åldrandet som man kan möta i terapirummet. Och slutligen – om man arbetar med äldre människor kan boken fungera väl som ett komplement till behandlingen. Stick den i händerna på patienterna helt enkelt.  

Var det något av bokens avsnitt, strövtåg, som var svårare att ta sig an än de andra?
Egentligen inte. Men en del strövtåg handlar om komplicerade ämnen som inte så lätt låter sig komprimeras till ett kort essäistiskt stycke. Sorgen och vemodet är ett sådant. Det finns oändligt mycket att säga om sorgen och kanske hade jag behövt ta mer utrymme än jag gjorde för den. Det ouppklarade, om skulden, är ett liknande ämne som jag kunnat skriva mycket mer om. Men i författandet ingår också förmågan att korta ner, stryka och komprimera. Så jag har fått nöja mig med att beröra några perspektiv och släppa andra. Det sista strövtåget om det ljusa i livet var inspirerande att skriva om. Det hade förstås också kunnat bli hur långt som helst. Men ”städprincip” i skrivandet måste gälla även för det ämnet. 

Intervjun genomfördes i mars 2024.