”Teorin har gett mig en ny blick för fnurror på tråden som uppstår i terapi”

På vilka sätt är anknytningsteorin värdefull för den som möter vuxna patienter i psykoterapi?
Anknytningsteorin handlade ursprungligen om barns behov av nära relationer för överlevnaden. Men behovet av relationer är livslångt och vi anpassar oss för att behålla dem. Vid otrygg anknytning innebär det att man kompromissar med sina känslotillstånd och utvecklar en rädsla för att till exempel visa sig hjälplös eller att sätta gränser. Det kan bidra till relationsproblem, depression eller ångest. Kunskap om anknytning gör att behandlaren snabbare kan se hur en patients olika problem hänger ihop och därmed kunna hitta ett fokus i terapin.
   Dessutom har anknytningsmönster betydelse för hur samarbetet mellan terapeuten och patienten utvecklar sig. Det tycker jag är särskilt spännande. Teorin har gett mig en ny blick för fnurror på tråden som uppstår i terapi, eller hinder för att terapi ska vara hjälpsamt.

Du skriver en del om terapeutens egen anknytning – varför då?
Många terapeuter tycks känna både nyfikenhet och bävan beträffande sin egen anknytningshistoria, märker jag på utbildningar. En del är oroliga att deras mönster påverkar terapierna negativt. På senare tid har forskningen bekräftat att terapeutens inre arbetsmodeller (föreställningar och erfarenheter av relationer) spelar roll till exempel när terapeuten och patienten missförstår varandra. Sådana mikroskeenden är intressanta och lärorika, tycker jag.
Anknytningsforskningen visar på den hoppfulla slutsatsen att det går att utveckla en trygg anknytning senare i livet. Utvecklingen börjar med att lägga märke till sin egen otrygga anknytning och förstå vad den innebär.

Du varnar för en överanvändning av anknytningsteorin. Vad menar du med det?
När anknytningsteori används som personlighetsdiagnostik blir det alltför onyanserat. Att det finns fyra kategorier av anknytningsmönster har gjort det lätt att använda teorin så. Men personligheten kan inte reduceras till anknytningsmönster. En person har dessutom inte alltid samma anknytningsmönster genom livet. De kan förändras av nya erfarenheter. En del forskare menar till och med att en person kan ha tillgång till flera anknytningsmönster som varierar utifrån kontexten.

Vem hoppas du läser och har användning av boken?
Den som arbetar med eller utbildar sig inom psykoterapi eller psykologisk behandling. Men också den som arbetar med samtal i andra sammanhang. Boken är skriven så att läsaren kan anpassa kunskapen till sin egen teoretiska hemvist. Jag är psykodynamiskt skolad och intresserad av hur olika terapitraditioner kan lära av varandra, liksom av hur forskning och klinik kan mötas. Det hoppas jag märks och inspirerar läsaren.