”Tydligt att man även kan arbeta med skam och skuld”

Vad kännetecknar metoden Unified protocol? Och när är behandlingen lämplig att använda?
Unified protocol, UP, kännetecknas av användbarhet vid många diagnoser och explicit inriktning på att lära patienten att förhålla sig på ett klokare sätt till sina känslor. Det sker genom att patienten i moduler lär sig fem användbara färdigheter. I manualen anges ett stort antal diagnoser där UP kan användas, men det är lite mer komplicerat än så. UP behövs inte om man direkt kan påbörja ett förändringsarbete, vilket man ibland kan vid paniksyndrom eller depression. UP passar om patienten behöver lära sig hantera sina känslor och det är väl svårt att omedelbart arbeta med förändring. Därför kan UP till exempel användas vid missbruk om missbruket handlar om att hantera känslor som ångest och skam, men passar inte om abstinens är problemet.

Vilka tycker du är de största skillnaderna mellan den nya andra utgåvan och den första?
Den nya utgåvan uppmärksammar fler känslor än den första. Nu är det tydligt att man även kan arbeta med skam och skuld i UP. En annan skillnad är att det ingår ett förslag till fallformulering för en UP-behandling. För det tredje är den nya utgåvan är än mer praktisk och pedagogisk i sin framställning.

Hur kom du själv i kontakt med metoden och boken Unified protocol? 
Jag har uppskattat inslag i såväl humanistisk och psykodynamisk terapi som i olika KBT-terapier. Men det har också funnits sådant som jag hängt upp mig på. När jag läste en artikel från 2004 med rubriken "Toward a unified treatment for emotional disorders", då insåg jag att Barlow med medarbetare höll på att utveckla en terapiform som jag skulle kunna uppskatta fullt ut. Därför har jag haft koll på vad som hänt med UP-projektet, och kunnat konstatera att jag tycker UP sammanför de bra tankegångar som uppstått på terapiområdet, och inte bara inom KBT. 

Fanns det något begrepp som var klurigt att ta ställning till vid fackgranskningen? Hur löste du det ihop med översättaren och förlaget?
I ett översättningsarbete uppstår lätt skillnader där översättaren betonar språklig korrekthet, medan den som fackgranskar betonar begriplighet och praktisk nytta. Klurigast denna gång var begreppet ”helpful emotions”. Det har blivit klinisk praxis att prata om att känslor kan vara hjälpsamma eller ohjälpsamma. Men av språkliga och filosofiska skäl kan man tycka att det inte låter riktigt bra. I det läget är det värdefullt att en förlagsrepresentant finns med som både kan beakta det språkliga och användbarheten, och därmed lösa uppkomna knutar. Det gjordes en avvägning mellan användbarhet och språkriktighet som landade i att ändå beskriva känslor som hjälpsamma och ohjälpsamma, men att på vissa ställen använda andra lösningar, utifrån vad som passade i sammanhanget.