Förra utgåvan av terapeutmanualen fick den svenska huvudtiteln Emotionell bearbetning vid ptsd. I den nya utgåvan valde vi att ändra till Prolonged exposure terapeutmanual. Hur fördes resonemanget inför beslutet?

När den första utgåvan kom ut var behandlingen ny i Sverige och många kände inte till den. Det blev då naturligt att i titeln mer försöka beskriva vad manualen innehöll. Numera är prolonged exposure ett vedertaget begrepp, vi är många som arbetar med behandlingen i Sverige och kliniker använder ordet PE i sitt vardagliga språk. Vi gjorde bedömningen att kliniker nu mer har nytta av begreppet PE i titeln för att lättare identifiera bokens innehåll.

Det finns många olika typer av behandling för ptsd. Vad är det som gör prolonged exposure unikt?

Först och främst finns det också finns många likheter mellan de evidensbaserade traumafokuserade behandlingar för ptsd som vi har att tillgå. Men några saker som utmärker PE är att det är en exponeringsbaserad behandling där tonvikten ligger på att hjälpa patienten att närma sig situationer och också minnet av traumat för att bryta associationer till fara eller obehag, och utmana negativa föreställningar som patienten har om sig själv. PE har en tydlig teoretisk förankring med stöd i forskning via inlärningspsykologi och den emotionella bearbetningsteorin och utvecklas utifrån nya rön.

I PE ingår ”känslomässig bearbetning”. Vad innebär det?

I PE tänker man sig att ptsd vidmakthålls av att den drabbade inte känslomässigt bearbetat traumat då den undvikit att vara i kontakt med saker som påminner om den traumatiska händelsen. För att hjälpa den drabbade att gå vidare behöver man då göra tvärtom, att känslomässigt komma i kontakt med traumat och det som väcks vid påminnelser och även få nya erfarenheter av vad det som var hände, den egna delen i det som hände och vad det betyder framåt. På så sätt kan föreställningar om en själv och världen som blivit förvrängda korrigeras.

Du är en av de få i Sverige som utbildar i PE. Vilka uppdateringar i manualen tycker du är mest värdefulla för det kliniska behandlingsarbetet?

Det har skett väldigt mycket forskning sedan 2007 då den engelskspråkiga första utgåvan kom ut. Om jag ska göra några nedslag i vilka förändringar som jag tror är mest hjälpsamma för kliniker vill jag lyfta några både när det gäller bedömning och behandling. Du blir påmind om vikten av att diagnostisera ptsd på ett reliabelt sätt och instrument som baserar sig på DSM-5 och kommande ICD-11 gås igenom. Många kliniker undrar över komplex ptsd och manualen ger också en bra introduktion även till det.

Behandlingsmässigt finns också många bra tillägg. Det är tydliggjort vilka patienter som kan komma i fråga för behandlingen och en uppdatering utifrån nyare forskning på mer symtombelastade patienter har gjorts. Kanske utmanar det en del föreställningar om vilka patienter man kan ge behandling? Vi får också mer hjälp i att förstå verkningsmekanismerna bakom PE där mindre fokus nu läggs på habituering, vilket ju också får flera viktiga implikationer som att en minskad tid för exponering behövs. Jag tror att många kommer uppskatta det nya upplägget där behandlingen består av 8–15 sessioner, i stället för de 10 sessioner som manualen tidigare var uppbyggd kring.

Behandlarna får också mer hjälp i hur de obligatoriska ljudinspelningarna av sessionerna ska göras och det finns en tydligare beskrivning av hur bearbetning och att hjälpa patienten i att få nya perspektiv på det den varit med om. När jag tänker efter är det väl hela manualen som fått sig ett lyft!

Intervjun genomförd mars 2021.