Utdrag ur ”Handbok i (miss)lyckat föräldraskap”

Ett gräl om innehållet i boken

STEFAN: Nå, hur känns det med boken?

MICHAEL: Nja, jag vet inte.

STEFAN: Nej, nu orkar jag inte mer gnäll. Vad är det för fel den här gången?

MICHAEL: Men märker du inte vad som håller på att hända?

STEFAN: Vad? Vad håller på att hända?

MICHAEL: Vi hittar på skämtsamma avsnitt om allvarliga problem gång på gång. Jag tror att det beror på att vi inte klarar av att ta itu med våra egna smärtpunkter.

STEFAN: Men det var ju så här vi kom fram till att vi skulle skriva boken, först ett avsnitt om hur man sabbar relationen, sen ett om fakta och värt att beakta och sist ett personligt.

MICHAEL: Men fattar du inte. Det faktum att vi flamsar omkring på ytan gör det nästan omöjligt att nå ner på djupet. Till slut blir hela boken ett skämt.

STEFAN: Nä, nu blir jag faktiskt förbannad! Bestämde vi inte hur boken skulle läggas upp i förväg!

MICHAEL: Man måste ju kunna ändra åsikt. Du har skrivit en hel bok om det.

STEFAN: Men man ska väl inte ändra saker så att de blir sämre.

MICHAEL: Väldigt typiskt dig. Att förutsätta att det blir sämre bara för att någon inte gör som du vill.

STEFAN: Men vi var ju överens.

MICHAEL: Knappast. Du har bestämt allt. Precis som när jag var liten.

STEFAN: Nämen, ska du komma dragande med gamla barndomstrauman. Den som drar det kortet vinner alltid.

MICHAEL: Jag avstår gärna från att dra det kortet, om du går med på att du har bestämt det mesta och jag har fått anpassa mig.

STEFAN: För i helvete! Du har ju fått bestämma hur boken skulle läggas upp. Och jag har anpassat mig. Du måste skämta. Nä, just det. Det var för mycket skämt i boken.

MICHAEL: Jag säger bara att vi ska dra ner på skojerier från och med nu. Gång efter gång har vi konstaterat att du inte var ett monster som småbarnsförälder, att de exempel vi kokar ihop om hur usla föräldrar kan bära sig åt när de försöker sabotera en föräldra–barn-relation slår dig med hästlängder. Låt oss nöja oss med detta. Det finns mycket annat att skriva om.

STEFAN: Du menar vår relation. Varför skulle den intressera någon, förutom din mamma?

MICHAEL: Tro mig, det blir bättre om vi begränsar avsnitten om hur man fördärvar en föräldra–barn-relation och låter de allvarliga och personliga dominera.

STEFAN: Okej, jag ändrar mig och går med på det.

MICHAEL: Otroligt! Hur många gånger i ditt liv har du ändrat åsikt?

STEFAN: Hmm, med den här gången så blir det …, låt mig tänka … Det blir en gång!

MICHAEL: Men du har rätt. Jag ska vara försiktigare med min kritik och tänka på att du är en tönt.

TÖNTEN: Tack!