Myter om beroendesjukdom

Myt 1. Hen behöver rycka upp sig och ta sig i kragen
Tyvärr lever det kvar ett synsätt på beroende som att det skulle vara en karaktärsbrist vilket gör att skam och skuld kring beroende förstärks. Idag vet vi tack vare modern hjärnforskning att beroende är en sjukdom som drabbar hjärnan och att komplexa processer i hjärnan försvårar för personen att göra väl övervägda val. Detta understryker vikten av att anpassa stödet utifrån individens unika behov.

Myt 2. Hen har inte knarkat klart än
Tvärtemot detta uttalande finns ett helt annat perspektiv: Ju tidigare vi upptäcker att en individ har problem eller skadlig konsumtion av någon substans, desto lättare och snabbare går det ofta för personen att återhämta sig. Denna myt kan bidra till passivitet när vi i stället har möjlighet att försöka förmedla hopp om att förändring är möjligt.

Myt 3. Hen kommer inte på inbokade besök, hen är inte motiverad till behandling
Det kan finnas många olika orsaker till att det är svårt att passa tider, som inte har med motivation att göra. Att leva med en beroendesjukdom och inte sällan andra besvär eller utsatthet som följd, kan orsaka svårigheter att planera, minnas, prioritera och att må fysiskt tillräckligt bra för att orka ta sig till och delta i möten. Ibland har planeringen också skapats av professionella som krav för att man ska få ytterligare stöd. Personen själv kan ha svårt att förstå kopplingen mellan dessa krav och den akuta upplevelse personen har av att behöva hjälp nu. Ytterligare ett skäl till att inte ens försöka göra en förändring är att individen har så låg tilltro till sin egen förmåga att klara det som krävs, så man ger upp utan att testa. Att anpassa kraven utifrån personens behov är avgörande.

Myt 4. Hen behöver föst vara drogfri, sen kan andra insatser eller behandlingar bli aktuella
Inom forskning såväl som i nationella riktlinjer och erfarenheter från fältet framgår att vård och stöd till personer med beroende och psykiatrisk och somatisk samsjuklighet behöver ges samtidigt och integrerat. Det kan bli alltför komplicerat för en person med samsjuklighet att ha många olika möten med olika professionella vid olika dagar, tider och lokaler, vilket kan resultera i att personen uteblir och upplever stödet allt för krävande. Påfallande ofta hänvisar vi personer med samsjuklighet att behandla de olika tillstånden isolerat, ofta efter varandra.

Myt 5. Jag är ju ingen behandlare, jag träffar bara personen några enstaka gånger
Det är tydligt att man inte behöver vara vare sig läkare, psykolog eller psykoterapeut för att skapa ett fruktbart samtal om förändring; ett samtal som vissa hjälpsökande kommer att minnas under lång tid framöver. Ett empatiskt och respektfullt bemötande har stor påverkan på modet att för tillfället våga se sin situation, fundera på förändring eller rent av ta de första stegen.

Myt 6. Hen har tagit återfall, hen är inte motiverad till förändring
Att ändra ett invant beteende tar tid och att återfalla i gamla mönster och beteenden hör till i förändringsprocessen. Återfall är en del av återhämtningen och erbjuder tillfällen att lära sig saker om sitt beteendemönster. Det vi bör stödja människor med är att hantera och lära sig av sina återfall snarare än att utfärda repressalier eller avbryta pågående behandlingsupplägg.

Intervjun genomfördes i november 2023.